Personligheten avgörande?

Mycket av resonemang kring ledarskap relaterat till prestation i organisationer baseras på gammal psykodynamisk teori av Freud och Jung från början och mitten av 1900-talet. En av utgångspunkterna är att det finns en personlighet och att de första åren i livet är helt avgörande för hur människor kommer att vara resten av livet. Det resonemanget gör gällande att stora ledare föds som stora ledare. Antingen är man född ledare, eller så är man det inte. Antingen är man född driven, eller så är man det inte. Antingen är man född som världens bästa basklarinettspelare, eller så är man det inte.

Denna syn är främmande för en inlärningsteoretiker. Forskning pekar på att människan lär sig hela livet och är föränderlig. Det finns en viss genetisk predisposition som skapar förutsättningar, men det står för en relativt liten del av något som skulle kunna kallas ”personlighet”. Inlärningsforskning gör gällande att den situation man befinner sig i och tidigare erfarenheter har en stor betydelse. Inlärningspsykologin präglas av en ”pedagogisk optimism” som innebär att det alltid finns möjligheter att påverka beteenden till det bättre. Människan har vissa grundläggande egenskaper, men beteendet är alltid möjligt att påverka.

Beteendeperspektivet innebär att man antar att de flesta av våra beteenden är automatiserade och endast ibland föregås eller styrs av en medveten tanke. Vi måste tänka framförallt i okända situationer. Att förändra sina tankar innebär inte alltid att man förändrar sina beteenden. Det räcker inte att tänka för att det ska bli annorlunda. Agerandet är avgörande. Beteenden är verktyg för att nå ett visst mål och inlärning är sättet vi skaffar oss nya och bättre beteenden och får en bättre verktygslåda.