Logik eller kreativitet: hur löser vi dagens strategiska frågor?
Förenklat finns två olika sätt att se på strategi. Dels det klassiska där världen är relativt kontrollerbar, dels det nutida där man tror på ett större mått av osäkerhet - som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Den klassiska synen på strategi medför att strategiprocessen ses som rationell, logisk, lättbegriplig och sekventiell. Syftet är att planera och kontrollera att medarbetare ”gör som det är sagt”. Ett mer modernt synsätt ser att strategiprocessen ska uppmuntra det kreativa tänkandet, skapa nya idéer och innovativa lösningar snarare än likriktning och konservativa resultat. Medan ett klassiskt förhållningssätt ger för handen att tänka först och handla sen vill en nutida syn handla först och tänka sen – bete sig och sedan dra slutsatser.
Klassisk strategi är sekventiell – ofta i följande ordning: definiera, diagnostisera, designa, besluta och implementera. Denna ordning fungerar bra när ett problem är tydligt, informationen är tillförlitlig och miljön kring problemet är tydligt strukturerad. Vår värld uppfyller inte dessa kriterier, och få problem som har med strategi att göra är så tydligt definierade. Att handla först blir därför nödvändigt när ett problem inte har en given lösning, eller när lösningen är okänd och kräver kreativitet. Det finns inget facit när det handlar om strategi. Det finns ingen optimal lösning. Att tänka först är bra för att veta hur vi ska handla framåt och vilka beteenden som är viktiga, men ibland går det inte att tänka sig framåt. Då måste beteende stötta tanken.
Intuition uppfattas av de flesta som en viktig del i att driva organisationer framåt. Den kan vara både nödvändigt och ge framgång. Mänsklig intuition är dock inte pålitlig. Den är färgad av en persons tidigare erfarenheter och kunskap, kunskap som inte nödvändigtvis är relevant för den aktuella situationen. Ett logiskt tänkande är nödvändigt för att undvika emotionella tolkningar av information. En klar nackdel med det logiska tänkandet är dock att det ofta låser våra tankebanor. När nya typer av problem uppstår krävs nya sätt att lösa dessa. Då är logik mer en fiende än en frände.
Svårigheten med den påstådda logik, rationalitet och sekventialitet som klassiskt strategiarbete innebär, beror på att människan rent kognitivt är begränsad av tre faktorer om vi ska tro Herbert Simon (på bilden):
Människan har en begränsad möjlighet att inhämta information. En person kan omöjligen vara överallt hela tiden, viket leder till begränsningar att förstå vad som faktiskt händer.
Människan har begränsad kapacitet att behandla information. Hon har svårt att tänka sig fram till en lösning där problem har många variabler, komplexa förhållanden och stora mängder data.
Människan har en begränsad kapacitet att lagra information. Vi är sämre än vad vi tror på att minnas och resonera logiskt och gör ibland minnen av sådant vi tror att vi upplevt.
Dessa begränsningar leder till att människor generaliserar. Vi använder så kallade kognitiva kartor för att förenkla. Våra generaliseringar formas av våra erfarenheter. Människor i en firma, familj, bransch, stad, land eller till och med på en kontinent delar i viss utsträckning kognitiva kartor. Detta tar sig sedan uttryck i olika kulturer – samhällskultur, branschkultur, företagskultur osv. – där vissa faktorer anses vara viktigare än andra. Intuition är inte sällan ett resultat av en kultur. Om en modern syn på strategi har till syfte att utveckla nya idéer och sätt att leda verksamheten är det lätt att förstå att kultur kan vara en bromskloss för det.
Hur arbetar ni för att aktivt ifrågasätta ert sätt att arbeta med strategi för att balansera logik och kreativitet?
